Det va över två timmar sen jag va utomhus, jag har fortfarande inte tinat upp.

Mina händer och fötter är som små isklossar. Min näsa är en liten rudolf.

Det kurrar i min mage och jag är alldeles för lat för att laga mat.

- Tyck synd om mig!

Hösten är verkligen här nu och det är inga tummar upp för mig. Det blåser kallt, det är fuktigt i gräset och himlen är alldeles grå. Inte konstigt att man bara vill tycka synd om sig själv.

Speciellt på morgonen då man redan tycker så himla synd om sig själv för att man måste gå upp så tidigt och att man är så trött så att man inte vet vart man ska ta vägen.

Det spelar ingen roll hur mycket kläder du än tar på dig, du fryser ändå, näsan och öronen vill bara ramla av.

Och tänk er då.. detta är bara början!

Snart ska man börja halka och snubbla runt och se ut som en michelin-gubbe i sin tjocka jacka..

Hade man inte redan något att klaga på sen innan så kan man alltid klaga på vintern och snön och blasket och vintern och snön som aldrig kommer och blasket, och kylan och vintern.

Gnälla och tycka synd om mig själv är det bästa jag vet ;)

Men jag är fortfarande helt underbar!